Känner att jag börjar bli mig själv igen. Som nybliven mamma blir man, iallafall jag, helt överväldigad. Vem är jag nu? Identitetskris deluxe .  Plus sjuk utmattning, vilket inte är välkombinerad med duktiga flickan (/mamman/dottern/partnern.. ja ni fattar)-syndromet.
Plus hormoner. Hormoner så de sprutar ur öronen.
(Och ja, jag ammar fortfarande och nej, jag kommer inte sluta förrän det känns rätt för både barnet och mig. Tänker dock börja trappa ned på det nu.)
Det blir ganska snuttigulligt blandat med depressionssvärta, ofantlig kärlek blandat med komplex (för att man inte gör egen barnmat eller egna surdegar eller har det superfint hemma eller orkar allt man vill), skratt blandat med panikångest.
Men nu börjar det bli lite vardag igen.
Jag börjar acceptera mig som den jag är nu, Malena version 2.0, jag är tillbaka men förnyad, lite svagare och mer bruten av livet men berikad av den ofantliga kärleken till mitt barn, annars i mångt och mycket densamma som äntligen hittar tillbaka till min musik, mina böcker, till skogsstigar, måleri, dagdrömmar.. och ja det där som är jag. (Tv-serieknarkandet och chokladmofflandet försvann förvisso aldrig).
Tillsist, en bild på lillfjant: