Gaah.. är så jäkla trött hela tiden.. och stressad. Mina nerver är som spända fiolsträngar, och jag har nästan jämt hjärtklappning. Väntar bara på att kroppen inte ska palla det längre.
Vet inte ens varför det är så. Tror sjuttsingen jag är utbränd. Pga min hjärnstress. Tjohoo.
Vad händer annars då?
Har börjat läsa Matte 1a (dvs Matte A light som den hette förr) på komvux, i ett försök att äntligen klara att få ett G i matten och därmed ha min högskolekompetens klar. =)
Och så rider jag ju... och läser böcker. Så mycket annat händer ej, är väl då att det är partyhelg i helgen -
Fezten på fredag och Darklife-party på lördag. Tyvärr känner jag att en förkylning börjat göra sig påmind, så vi får väl se hur det går. Men Fezten tänker jag släpa mig på även om jag får gå invirad i filtar!

Vågor.

Min livsväv genomflödas av olika vågor. Svirvlande, pulserande vågor av energi, eller bristen därav.
Vågor av intresse för olika ting.
Som det här med böcker, och läsning.
I hela mitt liv har jag fascinerats av böcker. Som liten älskade jag gamla sagboböcker, och popup-böcker, helst med dinosaurier i. När jag väl kom in i läsandet efter att ha börjat första klass, så började den så kallade bokslukaråldern för mig.

Böckerna har varit mina vänner, privata små världar att fly till, att drömma sig iväg till.
Skrivande har också varit viktigt, i perioder nästan en besatthet.
Men efter början av tjugoårsåldern så avtog min energi, och koncentrationsförmåga. Det sägs att jag har ADHD, kanske är det så, men vad det än är så förvärras det av stress.

Skriva, det har jag inte gjort på länge, länge. Åratal. Jag har en massa spinnande, vinande historier i mitt huvud, tro mig, men att få ned dem på pränt... att slåss med ångestens och orkens demoner, för att bygga upp en historia. Jag. orkar. inte. Det hjälper inte om man tror att man skall dö av allehanda åkommor vareviga dag, har gått in för att livet kan sluta när som helst, hur skall man då hinna väva samman en berättelse? Vad meningslöst, om man bara hinner skriva ett halvt kapitel. Kanske.

Men böckerna.. de finns redan där.. färdiga.
De kan vara skittråkiga, eller din bästa vän.
Jag är återigen inne i en läsarperiod. Äntligen. Älskar det.
Böckerna jag läser är inte jätteavancerade. Men jag har lagt ned det där pretentiösa. Jag är ändå ingen akademiker. Jag har forskat och forskat i åratal inom ämnen jag finner intressanta, på den tiden då jag hade ork, och jag anser mig skapligt bildad iallafall. Men just nu är det viktigaste sagan. Att jag får virvla iväg, mysa, skratta, gråta, förlustas. Vara ilsken ibland till och med. Bege mig till en annan värld.

Joho.

En så´n däringa jag då.
Översta bilden har jag själv tagit sådär löjligt med mobilen.
De andra är tagna av Patrik, och Anna.
Hästen heter Venike. <3

~Havet~

Lite fler foton från västkusten.

Foto och fix: jag.

Västkusten!

Bilder från vår semester på västkusten. :-)

Alva (Patriks systerdotter).

Havet. <3

Liseberg!

Stranden.

Vi på stranden.

På kvällspromenad i Väröbacka.

Jag.

Tove letar stenar.

Tove. :-)

Varbergs fästning.

Nu är vi på Västkusten!
Närmare bestämt i Värö backa utanför Varberg.

Angelologi.

Har just läst ut Angelologi skriven av författaren Danielle Trussoni. Började med den för ett bra tag sen, men har varit lite seg med läsningen, boken var heller inte den mest lättlästa alla gånger. Men jag vill ändå starkt rekommendera den! Oerhört intressant berättelse som grundas i historien om kampen mellan människor versus nefilim. Sluthalvan av boken framförallt, blev en riktig bladvändare för min del.

6

Cylonmodell nr 6

Och möjligen den hetaste kvinnan ever. Med den mörka rösten, det utséendet och den personligheten så var det för en gångs skull en kvinna som var mitt span i en serie. Jag brukar inte falla för blondies annars, men oj vilken karisma!

Cylons

Jag har i dagarna sträckkollat på den sista säsongen av Battlestar galactica, jag kikade på serien för flera år sedan, men det blev av glömd anledning aldrig av att jag såg de sista avsnitten. Så jag körde om sista säsongen från början nu.
Och när jag sett klart den, så började jag se den nyare serien Caprica, som dock utspelar sig innan BG, och handlar om hur det började med cylons osv, dvs de varelser som ser ut och till stor del är som människor, men är tillverkade och grundläggande är maskiner.
Och i serien börjar det med att en forskare saknar sin dotter, finner att hon skapat en avatar av henne som rent mentalt är en klon av henne. Som han kan tala till, som är precis som hans dotter. Han för senare in hennes medvetande i en robot.
Och grejen är att visst - en avatar är ju inte den personen, den personens medvetande är, om det är en avliden person det handlar om, utslocknat, dött.
Men ändå, jag känner bara så starkt nu att oj... vad jag önskar att detta var en möjlighet i vår verkliga värld.
Min mamma gick bort av cancer 1993. Jag var då elva år och gick i sjätte klass.
Bara tanken på att nu få tala med henne, eller snarare en klon av henne, men som känner sig som henne och har alla hennes minnen och känslor (om de nu verkligen kan ha äkta känslor, avatarerna, vem vet) - det vore så otroligt fantastiskt.
Jag gick igenom mitt tolfte år, hela mina tonår och mina vuxna år hittills, utan att kunna fråga henne om råd, utan att kunna få hennes historier ur hennes eget liv, bla då om hur hon själv var i motsvarande ålder, utan hennes kramar och funderingar.... Utan henne, utom i mitt minne, på foton och en hemvideo vi fick av våra vänner i Tyskland som de spelade in under en semester vi tillbringade där 1991.
(Som jag förövrigt inte kunnat sett på flera år eftersom jag inte längre äger någon vhs-video sen min gamla gick sönder.)
Tanken är hisnande.
Nu behövde, iallafall i programmet, personen egentligen som levande på något sätt registrera sig själv och sitt medvetande som avatar, så vitt jag minns. Men kanske kunde man även använda hjärnan på en avliden person om hjärnan var i gott skick.
Kanske låter sjukt, men ja, mina tankar spinner på.
Om detta ens är på något vis möjligt så ligger det sannolikt hundratals år i framtiden.
Men ändå, våra kroppar och hjärnor är inte så olika en maskin som vi kanske skulle vilja tro.
Synapser i hjärnan kanske går att mäta, vårt betéendemönster att räkna ut.... osv.
Tanken är iallafall fascinerande tycker jag.

I bilen.

Undrar varför man tänker så bra när man sitter i bilen? Det är väl för att man, om man nu inte kör, kanske inte har så mycket att koncentrera tankarna på, de får lov att flyga fritt... Möjligen med musik i bakgrunden. Och så landskapet runt om. Just på grund av detta gillar jag att åka bil och tåg. Men buss, nja, där tar åksjukan över. Sitter i bilen just nu, drömmer och tänker hit och dit, precis som vanligt.
Har skapat en ny pappersdagbok också, mest för att det var så kul att pyssla ihop den. :-)