Jag känner mig inte alls som min ålder. Och jag har ofta känt att det bara varit som en blinkning, sedan jag var tonåring. Men nu sitter jag här om natten, lyssnade på musik som speglade gamla minnen som plötsligt fann sin väg till ytan.
Och jag känner plötsligt, att det känns som en hel mansålder sedan jag var ung.
Sen jag var femton år, gick omkring i den där urtvättade trollkarls-t-shirten, och det där drakhalsbandet jag köpte på Hallsbergsmarken, läste fantasyböcker och levde inne i musiken så att pappa skruvade ur proppen för att han inte stod ut med oljudet längre, och jag plötsligt fann mig själv sittandes i ett kolsvart, tyst rum.
Jag hade mina nojjor, sorg och ångest, men jag hade inte nojjan att jag skulle dö varenda dag av läskiga inre fel, jag var ung och unga människor dör väl inte, tänkte man väl då, om de inte får leukemi då.. eller möjligen är med om någon olycka.
Jag kan sakna den åldern så att det gör ont. Jag kan sakna att bo i pappas hus och till och med att han skrek på mig, för vi sågs iallafall i stort sett varje dag och var någonslags familj, även om jag inte fattade det då.
Åh, ljuvliga Nephilim.. jag lever ännu i fantasivärlden ibland, och i musiken.
Förövrigt bråkar folk så förbaskat just nu, är det skumma energier i kosmos månn tro?
Tjaffs mellan vänner i två skilda läger. Det får mig bara att vilja gömma mig under sängen med hörselkåporna på.
